Det slog mig igår. Som en ren käftsmäll!

Jag är trött och framförallt besviken på allt snack. Jag är så trött på att ingen kommer och hälsar på oss här nere. Ja, mamma och pappa har varit här och Peters pappa vilket betyder jättemycket för mig. Är det av lathet som ingen av mina 5 syskon har pallrat sig ner en enda gång på 6,5 månad för om man räknar lite på det så är det inte så förfärligt långt. Tåg till arlanda ca 1,5h. flyg ca 1h och det absolut segaste sättet att ta sig in till Malmö är flygbuss på 40 min. Alltså; 3h och 10 min att färdas. Sen får man väl räkna in typ 1h i väntan lite här och där. om vi säger 4,5h för att kunna ta sig till oss och umgås lite. Är det för mycket begärt det? När de far upp till stugan i fjällen var och varannan helg och det tar också 4,5h. Visserligen med bil men sak samma!!!
Är det av lathet som ingen av våra vänner har tagit tag i det som är det eviga snackandet om att de vill ner hit och hälsa på? Ibland tror jag att man är betydelselös. Vilket jag vet är osanning men känslan finns.

S och E som flyttade ner strax innan oss har haft besök av vänner från Piteå (och det är fan långt) ett flertal gånger samt syskon från Bollnäs som har kommit och hälsat på bara lite spontant. En kollega på jobb som flyttade hit i april från Stockholm har haft besök av både mamma, syskon och vänner också flertal gånger, varav vänner 5-6 gånger. För mig är det en big deal.
Pallra er hit och tänker ni inte göra det så snacka inte om att ni vill ner heller!
Ha lite handlingskraft, jag ber er.

Det blir 5:e gången jag åker hem nu när jag far på måndag. Får man inget tillbaka är det nog sista gången på ett bra tag. Om besvikelse hade en doft så bär jag den doften.