Hallå igen världen!

Man förstår nog inte riktigt hur mycket ett liv är värt egentligen och hur snabbt allt går i vändningarna. Igår blev jag faster till en underbar liten Emma som kommer att fylla vår värld med lycka och skönhet. Hon har bringat glädje till många människor redan trots sin unga ålder :)

I några dagar nu, sedan i torsdags närmare bestämt så har en kille på mitt jobb varit borta, spårlöst. Det är en av de människor som jag har blivit vän med. En av de som jag kommer överens med på jobbet. Han är alltså spårlöst tills idag när jag frågade min chef var han var och om han var sjuk.
Dialog:
- Ania, var är han? Är han sjuk eller?
- Ja det är han.
- Ja är han mycket sjuk eller? han har ju inte varit här sen i onsdags?
- Ja han är mycket sjuk. Han ligger inne på sjukhus med hjärnhinneinflamation. Han är nedsövd och ständigt bevakad.
- Vaaa?

Ja och så fortsatte det. Det är så kostigt att en kille som är 20 år drabbas av nå sånt. Känns så konstigt. Det är väl förmodligen ingen fara men vadfan. Ania såg på oss att vi blev väldigt oroliga och så. Jag vet inte ens om det är några andra på jobbet som vet förutom vi.

Detta får en att tänka till lite att varje dag är en bra dag så länge men inte drabbas av något som han. Här klagar man över skavsår och att den där finnen i pannan aldrig försvinner. Det är småpotatis.