God förmiddag. Hade den läskigaste drömmen på länge i natt så jag kände att jag måste dela med mig av den till någon och varför inte mina kära bloggläsare. :)

Den handlade om en familj på mamma, pappa och ett barn på 2,5 år som bodde i ett stort hus ute på landet. Föräldrarna jobbade som skogsvaktare och var ofta bortresta under helgerna till sin skog som låg ganska långt ifrån huset där de bodde. Föräldrarna tog aldrig med sig sin lilla son under helgerna utan lät honom stannan hemma i det stora huset. (med en barnvakt tänker ni då alldeless säkert) helt ensam. De åker fredageftermiddag och kommer hem sent på söndagkväll och låter den stackars pojken vara ensam. En lördagkväll var jag ute och körde lite bil tillsammans med Peter, helt ovetandes om denna stackers pojke som är helt ensam utan mat. Vi svängde in på en grusväg som ledde till ett stort stort hus med väldigt mystisk form. Det lyste i alla fönster så vi antog att det var någon hemma. Mycket riktigt. Där står den lilla pojken innanför dörren livrädd, kall, hungrig och kissnödig. Han var inte rädd för oss utan för mörkret. Han blev så glad när det kom in folk att han hoppade upp i min famn gråtandes och sa till mig att aldrig släppa honom igen (ni förstår, denna pojke på 2,5 år pratade ungefär lika bra som en 5 åring). Jag gav honom mitt ord om att jag skulle se efter honom och inte låta honom vara själv igen. Jag bad honom berätta varför han var själv och det var då han berättade historien ovan om att föräldrarna är skogsvaktare. Jag frågade honom om han inte hade någon barnvakt eller något äldre syskon som tog hand om honom men han var helt själv. Han visade mig runt i det stora huset som hade flera olika trappor och de olika gångarna och rummen som var överallt. Han berättade för mig att han hade gått vilse många gånger och inte blivit hittad på flera dagar eftersom mamman inte brydde sig så värst.
Vi stannade i huset tills på söndagen när föräldrarna kom hem. Jag har helt gråtfärdig och fylld av medlidande till den stackars pojken som hade berättat att han blev lämnad själv varje helg utan mat eller sällskap i det stora huset som han var rädd för.
Vi skällde ut mamman ordentligt och jag sa som sådan: Hur fan kan du lämna ditt barn hemma helt själv en hel helg? Han är ju bara 2,5 år!!!!!!!!
Svaret jag fick var hjärtskärande: Men vadå, han är väl en människa, alla människor kan väl laga mat och torka sig själv när man har varit på toaletten, var inte så upprörd.
Jag skäller tillbaka att en pojke på 2,5 år kan inte torka sig själv och kan inte laga mat. Det är livsfarligt och dessutom, hade han kunnat laga mat så når han ändå inte upp till spisen.
Mamman förstod ingenting av vad jag babblade om och började bli irriterad och tyckte att vi skulle åka så att hon fick ha sin son ifred utan att vi skulle bry oss så jäkla mycket. Detta vägrade jag såklart och sprang därifrån gråtandes med pojken i famnen som klamrade sig fast runt min höft med benen, han viskade till mig: lova att jag aldrig får komma tillbaka till dom igen.
Jag lovade.
Vi satt oss i bilen och åkte hem till oss. Han fick bo hos mig och Peter ett tag tills Socialen hade en bra lösning. Vi kontaktade dem redan på måndagen och det hela ledde till domstol, men jag vann och pojken fick bo med oss.

Alltså, det låter säkert inte lika dramatiskt som jag upplevde det men så är det ju alltid med drömmar som man skall återberätta. Jag har mått jätte konstigt hela förmiddagen över detta och vet inte hur jag skall återhämta mig. Är fylld av någon slags ångest över att det kanske faktiskt händer där ute i världen. Stackars barn.