Jag sitter och tänker tillbaka på när man var liten, lekte med barbies och liknande. Man hade sådan fantasi och man levde sig in totalt i sin fantasivärld, jag kommer ihåg att det var så kul och man ville liksom att det lite skulle vara på verklighet men ändå inte. Det var så lätt att bara avbryta (när man har lekt en viss längd) och sen börja precis där man slutade som när mamma ropade att det var fika så ilade man ut i hallen, satt sig på rumpan och kanade ner för trappan likt en pulkabacke. Jag kommer ihåg att jag och min kusin slängde ut handdukar i alla dess olika färger, brun, grön, blå, orange, gul, m.m på golvet i hallen och lekte att det var Gran Canaria, där skuttade vi omkring med våra barbiedockor och fantiserade så att det precis var som utomlands. Knasigt med tanke på vad de vuxna förmodligen såg. Man hade så mycket för sig när man var liten. Som när jag var hos J och C, då vi lekte att deras våningssäng var en båt och mattorna på golvet var näckrosblad som fiskar serverade mat på, fiskarna var egentligen också vi och den som gjorde maten var deras mamma :) Man glömmer lite bort sånt när man är så inne i leken. Jag har provat att leka nu på senaste tiden med mina syskonbarn och det är inte alls samma sak, man har inte fantasin kvar. Jag önskar att man kunde leva sig in så som barnen gör. Man ser på deras sätt att vara och leka att de är inne i en helt annan värld och är lite svåra att få kontakt med när de är inne i leken. Vad fantaskiskt det var när man hade den fantasin att när mamma ropade att det var mat var man tvungen att ropa tillbaka "vänta lite mamma, vi måste bara leka klart den här leken först".

Varför växer man ifrån fantasin?