Det började med att jag kom till jobbet och det var totalslut i köket. Det fanns typ ingenting färdigpreppad för idag som det SKA finnas. Det var bara att sätta igång att öppna och fylla på så mycket som möjligt. Hann dock inte så långt. Nattis började 11.30 och vi körde lunch ihop. Det var så mycket att göra och fylla upp att vi nästan började gråta båda två och då är det inte kul. Strax innan kl 15 när jag egentligen skulle ha slutat kom det en sen lunchrusch och att sluta var inget alternativ. Men när ruschen var över så var det ännu mer att preppa och göra så det var bara att stanna. Man kan inte sticka liksom! Jag började känna att min kropp ville hem. Den sa ifrån på skarpen och la helt enkelt av. Magen sparkade bakut och benen domnade bort och var ej något stöd under min tafatta kropp. Yrseln började snabbt att infinna sig men jag fortsatte ändå. The job must be done and the show must go on. 16.45 Började även Ivan och då var jag snabbast att klocka ut. Slog ut mig i soffan i personalrummet och kände mig helt förbi. Då passerade Nattis och Maria i full fart och skulle till Akuten. Nattis mådde nämligen också kasst. Förmodligen hade hon fått i sig nötter på något sätt och hade en rejäl reaktion. LÄSKIGT. Kl 18 skulle jag ha börjat ute i fronten igen men efter att ha bytt om vid 17 och fått i mig lite soppa strax efter det var det bara att konstatera att Karlsson var ur funktion. Om det är den gamla förlylningen eller något annat som spökade i min kropp vet jag inte. Men tack och lov fick jag bege mig hemåt till den efterlängtade soffan och här sitter jag nu. Jag stannade även påvägen hem och köpte massa frukt, bär och frön. Nu jävlar ska det fyllas på med vitaminer. Sådana där Gojibär fick åka med i korgen på Ica och de åker ner i min morgonsmoothie imorgon det kan ni skriva upp. Redan när jag steg innanför dörren i lägenheten mådde jag bättre. Lugnet infann sig i min kropp. Ett lugn jag inte har känt på väldigt länge. Jag var hemma...
Att jag har varit stressad är ingen nyhet. Dessvärre inget jag har pratat om. Att må dåligt är inte min grej. Men det blir mer och mer påtagligt att jag längtar till familjen, till barnen och till hålan Avesta som är den småstad som jag har vuxit upp i. Nu är det snart två månader sedan jag var hem. Mina Frågor är då:
När slutar man att längta?
När vänjer man sig?

Varför gör det så ont i mitt hjärta var gång jag ser en bild på en knodding? Varför tåras mina ögon var gång jag tänker på familjen?